En del saker man upplever växer fram till ett formulerande av en livssanning som sedan följer en. År efter år. En del av dem justerar man längs vägen. En del förkastar man. Och åter andra står sig från tid till tid.
En av mina livssanningar som fortsätter skimra sitt lilla ledljus för mig är att lojaliteten som kärleken för med sig aldrig kräver att du tycker lika som jag. Kan inte låta bli att fundera över att vi människor så ofta tror att lojalitet är att tycka likadant, att hålla med. Att det att säga emot skulle innebära ett ifrågasättande av den som står framför mig - som om jag inte hade fullt förtroende för honom eller henne….
Är det en längtan att bli omtyckt som driver oss när vi väljer att tumma på våra åsikter? Att det lilla barnet inom oss på något sätt dyker upp och fäller krokben för oss själva i sin iver att bli accepterad? Självklart menar jag inte att man i varje situation ska tapetsera sin åsikt på omgivningen. -Det vore närmast att kräva att andra skulle tycka som jag och det är ju lika dumt som motsatsen.
När vi vågar kliva ur känslan att lojalitet är att hålla med händer något spännande. Det där att våga tycka olika med respekt för varandra. Att vända och vrida på saken tillsammans, brottas en smula. Våga ändra sig en liten bit. Tänka lite längre än jag gjorde förut för att någon gett mig ytterligare en vinkel att ta spjärn utifrån….
Vi gillar olika. Orden flyter så lätt ur munnen. Handen på hjärtat - hur ofta törs vi?
