tacka ja till den dans ditt barn bjuder upp.

Sölig söndag och livet ler. Hade tänkt mig att åka ner till stan för att äta söndagslunch med grabbarna på en italiensk restaurang där vi hängde en del när vi bodde på stan som nygifta. Vi var lite småfattiga och åt ständigt veckans tips och drack vatten, men kände oss lika välkomna varje gång. Äldste sonen föddes  (fast inte under ett restaurangbord så klart) och vi drog med oss barnvagnen. När han blev lite större hade han med sig en bil och körde på bordet. Det var sista besöket innan vi lämnade sekelskifteslägenheten för huset. Ett halvår senare besökte vi dem igen och då frågade kyparen om han inte hade med sig sin röda Ford idag…. Tittade när vi kom hem - jo nog var det en Ford.

Men idag var de yngre (fast inte så små) herrarna inte på humör för nått restaurangbesök så vi fick vackert göra som i gamla tider -åka på tu man hand, och inte hamnade vi på den italienska restaurangen heller. Mysigt var det ändå, som alltid när det är för två, och ikväll väntar filmkväll med grabbarna. På den punkten är de inte speciellt svårövertalade. En klok man sa en gång att man skulle tacka ja till den dans ens barn bjuder upp, och ju mer man tänker på det ju klokare blir det...